I det gamla självhushållssamhället producerades maten för att man inte skulle svälta. Eller hämtade man den direkt i naturen. Någonstans på på vägen kunde man få sådant överflöd, att somliga inte behövde jobba med det, utan fick del av vad andra producerat. En självhushållsekonomi ger oftast inte incitament till att producera mer än nödvändigt, så det blir inget eller litet över till andra delar av samhällsekonomin. Matproduktionens mål var att producera mat, inget annat.
Men numera har vi i de flesta länder en livsmedelsindustri som fungerar enligt den kapitalistiska marknadsmodellen. Det betyder att livsmedelsproduktionen i första hand är till för att ägarna skall tjäna pengar. Matproduktionen är bara en sidoeffekt baserat på det enkla faktum att det är lättare att tjäna pengar på något alla oundgängligen behöver. Detta är något som man kanske inte tänker på direkt, och troligen är livsmedelsindustrin inte så angelägna att skriva konsumenterna på näsan att det är så, men ta en titt på tidningarnas ekonomisidor….
Som modern matproducent är man alltså intresserad av vinstmaximering. Ju billigare skräp man kan sälja under förevändning att det är gott eller bra, dess bättre. Om man sedan kan göra folk lite lagom sjuka av skräpet, så att dom inte misstänker själva maten (eller man kan hitta på lagom lögner om vad som är bra och dåligt), kan kompisarna i läkemedelsindustrin tjäna sig en hacka också. En gång i tiden talade man om det militärindustriella komplexet, det lever och frodas verkligen. Men det finns nog rätt säkert ett matindustri-läkemedelskomplex också, konstigt vore det annars. De som satsar pengar i företag vet vad dom gör, och dom missar inga chanser.
Detta hindrar inte att det trots allt finns idealister även i affärsvärlden och matproduktionen, så allt är inte elände.